Forsters härom dagen! Kitty och jag skulle vara där hela dagen, och mrs Forsters lovade oss att få ta en liten sväng på kvällen (i förbigående sagt, mrs Forster och jag äro så goda vänner), och därför bad hon de två flickorna Harrington att komma, men Harriet var dålig, så Pen måste komma ensam, och vad tror ni vi gjorde? Vi klädde ut Chamberlaine i fruntimmerskläder med flit, för att han skulle bli tagen för ett fruntimmer — tänk bara så livat! Inte en själ visste om det, utom överste och mrs Forster och Kitty och jag och moster, ty vi voro tvungna att låna en av hennes klänningar, och du kan inte föreställa dig, hur bra han såg ut! När Denny och Wickham och Pratt och två eller tre av herrarna kommo in, kände de inte alls igen honom. Gud, vad jag skrattade! Och det gjorde mrs Forster med. Jag trodde jag skulle dö. Och det kom herrarna att misstänka något, och då kommo de snart underfund med vad som var å färde.
Med sådana historier om deras förlustelser och upptåg försökte Lydia, understödd av Kittys anspelningar och tillägg, att roa sina medresande hela vägen till Longbourn. Elisabet hörde på så litet som möjligt, men hon kunde icke undgå att titt och ofta höra Wickhams namn nämnas.
I hemmet mottogos de på det vänligaste sätt. Mrs Bennet gladde sig över att se, att Jane alltjämt var lika vacker, och mer än en gång under middagen sade mr Bennet av egen drift: — Jag är glad, att du kommit tillbaka, Lizzy.
Det var ett stort sällskap vid middagen, ty nästan
