sinnestillstånd. Jane var icke lycklig. Hon var alltjämt djupt fästad vid Bingley. Då hon aldrig förr ens hade inbillat sig, att hon var förälskad, hade hennes känsla den första kärlekens hela värme och, såsom en följd av hennes ålder och karaktär, större stadga, än det första tycket i allmänhet kan skryta av. Hon föredrog honom så avgjort framför varje annan man, och hans minne var så dyrbart för henne, att det krävdes hela hennes goda förstånd och all hennes hänsyn för hennes anhörigas känslor för att hindra, att hon helt hängav sig åt sin saknad, som kunde ha inverkat skadligt på hennes egen hälsa och deras lugn.
— Nå, Lizzy, sade mrs Bennet en dag, vilken är nu din tanke om Janes ledsamma affär? För min del är jag besluten att aldrig tala därom med någon. Jag sade det härom dagen till min syster, mrs Philips. Men det ser inte ut, som om Jane träffat honom en enda gång i London. Nåväl, han är en högst ovärdig ung man, och jag tror nu inte, att det är den minsta utsikt, att hon skall få honom. Man hör inte av att han ämnar komma tillbaka till Netherfield i sommar; jag har frågat alla, som kunna antagas veta något om den saken.
— Jag tror inte, att han någonsin kommer att slå sig ner på Netherfield igen.
— Nå, han får göra som han behagar. Ingen önskar, att han skall komma tillbaka. Men jag måste säga, att han behandlade min dotter ytterst illa, och om jag varit i hennes ställe, skulle jag inte ha funnit mig däri. Men det är en tröst för mig, att Jane
