gjort under den tid de varit bekanta. De lovord, som mrs Reynolds slösade på honom, voro icke betydelselösa. Vilket beröm är värdefullare än det, som ges av en intelligent tjänare? Hon tänkte på huru många människors lycka berodde av honom som broder, egendomsherre och husbonde, huru mycken glädje eller sorg det stod i hans makt att bereda, huru mycket gott eller ont kunde göras av honom. Varje omdöme, som uttalats av husföreståndarinnan, vittnade fördelaktigt om hans karaktär, och då hon stod framför den duk, på vilken han var avbildad och från vilken han fäste sina ögon på henne, tänkte hon på hans blick med en djupare känsla av tacksamhet, än den någonsin förut väckt hos henne, och hon mindes, huru varm den var.
När de hade sett alla de delar av huset, som brukade visas för besökande, gingo de åter ner i nedre våningen, och, sedan de tagit farväl av mrs Reynolds, överlämnades de åt trädgårdsmästaren, som mötte dem vid dörren till vestibulen.
Då de gingo över gräsmattan ned mot strömmen, vände sig Elisabet om för att ännu en gång se på byggningen; hennes morbror och moster stannade också, och under det att den senare framställde gissningar om husets ålder, kom dess ägare själv plötsligen fram från den väg, som bakom densamma förde till stallen.
De voro på ungefär tjugu fots avstånd från varandra, och så plötsligt var hans uppträdande, att det var omöjligt att undvika att se honom. Hans och Elisabets ögon möttes genast, och bådas kinder
