göra honom den äran att presentera honom för sina vänner. Detta var ett drag av artighet, på vilket hon alldeles icke var beredd, och hon kunde knappast tillbakahålla ett leende, då hon märkte, att han nu sökte bli bekant med just några av de människor, mot vilka hans stolthet uppreste sig, då han framförde sitt frieri till henne. Så förvånad han kommer att bli, tänkte hon, när han får veta, vilka de äro! Han tror nog nu, att de äro fint folk.
Presentationen försiggick emellertid omedelbart, och då hon omtalade deras släktskap med henne, kastade hon en förstulen blick på honom för att se, vilket intryck detta gjorde på honom, och det var icke utan att hon väntade, att han skulle bege sig av så fort han kunde från ett så oppassande sällskap. Att han var överraskad över släktskapsförhållandet, det var tydligt. Han bar det emellertid med sinnesstyrka, och långt ifrån att avlägsna sig, vände han om med dem och inledde ett samtal med mr Gardiner. Elisabet kunde icke annat än vara glad, kunde icke låta bli att känna sig stolt. Det var en stor tröst för henne, att han fick veta, att hon hade några släktingar, för vilka hon icke behövde blygas. Hon lyssnade med största uppmärksamhet till allt vad som yttrades mellan dem och honom och fröjdades över varje uttryck, varje uttalande av hennes morbror, som vittnade om hans intelligens, hans smak eller hans levnadsvett.
Samtalet kom snart in på fiske, och hon hörde, huru mr Darcy på det artigaste sätt inbjöd honom att fiska där, så ofta han ville, medan han vistades
