hans min och klär honom inte illa. Jag kan nu säga med husföreståndarinnan, att, om också vissa personer kunna kalla honom stolt, så har jag inte märkt något därav.
— Jag har aldrig varit mera överraskad än över hans sätt mot oss. Det var mer än artigt, det var verkligen uppmärksamt, och han behövde inte alls visa oss en sådan uppmärksamhet. Hans bekantskap med Elisabet var ju mycket ytlig.
— Det är sant, Lizzy, sade mrs Gardiner, att han inte ser så bra ut som Wickham, eller snarare han har inte samma behagliga ansiktsuttryck som Wickham, ty hans drag äro ju mycket vackra. Men hur kunde du säga mig, att han var så obehaglig?
Elisabet ursäktade sig så gott hon kunde och sade, att hon tyckte bättre om honom, när de träffades i Kent, än förut och att hon aldrig sett honom så trevlig som denna morgon.
— Men kanske han är en smula nyckfull av sig, svarade hennes morbror. Höga herrar äro ofta det, och därför skall jag inte taga honom på ordet vad fisket beträffar, då han kanske en annan dag kommer på andra tankar och kör bort mig från sitt område.
Elisabet kände att hon helt och hållet misstagit sig på hans karaktär, men hon sade ingenting.
— Efter vad jag sett av honom, fortsatte mrs Gardiner, skulle jag verkligen aldrig ha trott, att han kunde ha handlat så grymt, som han gjort mot stackars Wickham. Han har inte någon elak blick,
