Hoppa till innehållet

Sida:Stolthet och fördom.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
98

än känna sig angenämt berörda av hans artighet, och om de hade slutit sig till hans karaktär endast på grund av sina egna känslor och hans husföreståndarinnas värdesättning av honom, utan att taga hänsyn till någon annans omdöme, så skulle den krets i Hertfordshire, som kände honom, icke häri ha känt igen mr Darcy. Det var emellertid nu av intresse för dem att sätta tro till husföreståndarinnan, och snart fingo de klart för sig, att ett vittnesbörd av en tjänarinna, som hade känt honom, sedan han var fyra år gammal, och vars hela väsen ingav förtroende, icke borde utan vidare förkastas. Icke heller hade i vad deras vänner i Lambton berättat om honom förekommit något, som kunde väsentligen förringa betydelsen av hennes omdöme. De hade ingenting annat än stolthet att anklaga honom för. Stolt var han troligtvis, och om så icke var fallet, skulle han säkerligen bli beskylld därför av invånarna i en liten landsortsstad, där han och hans familj icke hade något umgänge. Man erkände emellertid, att han var en frikostig man, som gjorde mycket gott bland de fattiga.

Med all aktning för Wickham funno våra resande snart, att han icke var synnerligen väl anskriven där, ty ehuru man endast hade en ofullständig kunskap om hans affärer med sonen till hans gynnare, var det dock allmänt bekant, att han, då han begav sig från Derbyshire, lämnade efter sig en mängd skulder, vilka mr Darcy sedan infriade.

Vad Elisabet beträffar, voro hennes tankar denna afton mera på Pemberley än kvällen förut, och ehuru