stunder alltid äro. Tystnaden bröts först av mrs Annesley, en fin dam med behagligt utseende, vars försök att sätta ett samtal i gång visade, att hon var mera verkligt väluppfostrad än någon av de andra, och konversationen fortgick mellan henne och mrs Gardiner med tillfällig hjälp av Elisabet. Miss Darcy såg ut, som om hon önskade äga tillräckligt mod för att deltaga däri, och då och då vågade hon inskjuta en kort sats, när hon löpte minsta fara att bli hörd.
Elisabet märkte snart, att miss Bingley oavlåtligt följde henne med ögonen och att hon själv icke kunde säga ett ord, framför allt till miss Darcy, utan att ådraga sig hennes uppmärksamhet. Denna iakttagelse skulle icke ha hindrat henne från att tala med den senare, om de icke hade suttit på ett obekvämt avstånd från varandra, men hon hade ingenting emot att slippa säga mycket. Hon var försjunken i sina egna tankar. Hon väntade varje ögonblick, att några av herrarna skulle inträda i rummet. Hon både önskade och fruktade, att herrn i huset skulle vara bland dem, och hon kunde knappt avgöra, om hon mest önskade eller fruktade det. Sedan hon på detta sätt suttit en kvarts timme utan att höra miss Bingleys röst, riktade denna plötsligt till henne en likgiltig fråga, hur det stod till med hennes familj. Hon svarade lika kort och likgiltigt, och den andra sade ingenting mera.
Nästa omväxling, som deras besök medförde, åstadkoms genom inträdet av några betjänter med kallt kött, kakor och årstidens finaste frukter, men detta
