upprörda tillstånd kom honom att rygga tillbaka, och innan han kunde hämta sig tillräckligt för att tala, utropade hon, i vars sinne varje annan tanke undanträngdes av Lydias belägenhet: — Jag ber er förlåta mig, men jag måste lämna er. Jag måste träffa mr Gardiner på ögonblicket för en angelägenhet, som inte kan uppskjutas; jag har inte ett ögonblick att förlora.
— Store Gud, vad står på? utropade han med mera medkänsla än artighet; sedan sansade han sig och fortsatte: Jag vill inte uppehålla er en minut, men låt mig eller betjänten gå efter mr och mrs Gardiner. Ni mår inte rätt väl, ni kan inte göra det själv.
Elisabet tvekade, men hennes knän darrade, och hon kände hur litet skulle vinnas därigenom att hon försökte upphinna dem. Hon ropade därför tillbaka betjänten och tillsade honom med en stämma, som på grund av hennes upprörda tillstånd var nästan omöjlig att uppfatta, att ögonblickligen gå och hämta sin husbonde och matmor.
Sedan han lämnat rummet, satte hon sig ned, ur stånd att hålla sig uppe och så eländig att skåda, att det var omöjligt för Darcy att lämna henne eller låta bli att säga i en ton full av ömhet och medlidande: — Låt mig ropa på er jungfru. Är det ingenting ni kunde dricka, som kunde liva upp er en smula? Ett glas vin? Skall jag skaffa er ett sådant? Ni är mycket sjuk.
— Nej tack, svarade hon och försökte hämta sig. Det är ingen fara med mig, jag är alldeles frisk;
