Sida:Stolthet och fördom.djvu/381

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
127

— Ja, han reste dit i tisdags, som jag skrev till dig.

— Har ni ofta haft underrättelse från honom?

— Bara en gång. Han skrev några rader till mig i onsdags för att omtala, att han välbehållen kommit fram, och för att ge mig sina förhållningsorder, varom jag särskilt bett honom. Han tillade bara, att han icke skulle skriva igen, förrän han hade något av vikt att omtala.

— Och hur står det till med mamma? Och med er allesammans?

— Mamma mår något så när bra, fastän hon är förfärligt uppskakad. Hon är uppe på sitt rum, som hon inte ännu lämnar, och hon kommer att bli mycket glad att få träffa er alla. Mary och Kitty äro gudskelov friska.

— Men hur är det med dig? utropade Elisabet. Du ser blek ut. Så mycket du har genomgått!

Hennes syster försäkrade henne emellertid, att hon mådde alldeles bra; deras samtal, som pågått, under det att mr och mrs Gardiner voro upptagna av sina barn, avbröts nu genom hela sällskapets inträde. Jane skyndade fram till sin morbror och moster och välkomnade och tackade dem båda, leende genom tårar.

När de alla samlats i salongen, upprepades de frågor, Elisabet redan gjort, naturligtvis av de andra, och de funno snart, att Jane icke hade något att berätta. Hon hade dock icke ännu uppgivit de sangviniska förhoppningar om en god utgång, som hennes goda hjärta ingav henne, hon hoppades ännu,