han i allmänhet brukade säga, nämnde ingenting om det ärende, som föranlett hans resa, och det dröjde rätt länge, innan hans döttrar fingo mod att tala därom.
Icke förrän på eftermiddagen, då han kom för att dricka te tillsammans med dem, vågade Elisabet föra ämnet på tal, och då hon i korthet uttryckte sin sorg över vad han måste ha lidit, svarade han: — Säg ingenting om den saken. Vem skulle väl lida om icke jag? Jag är själv skulden därtill, och det måste jag känna.
— Du får inte vara för sträng mot dig själv, svarade Elisabet.
— Du må väl varna mig för ett sådant fel. Människonaturen är så benägen att falla för en sådan frestelse. Nej, Lizzy, låt mig en gång i livet känna, hur klandervärd jag varit. Jag är inte rädd för att överväldigas av detta intryck. Det kommer nog snart att gå över.
— Tror du, att de äro i London?
— Ja, var kunna de annars vara så väl dolda?
— Och Lydia brukade önska att få resa till London, tillade Kitty.
— Hon är väl belåten då, sade hennes far strävt, och hennes vistelse där kommer troligtvis att bli rätt långvarig.
Efter en stunds tystnad fortsatte han:
— Lizzy, jag är inte ledsen på dig, därför att du fått rätt i vad du föreställde mig i maj, vilket, i betraktande av vad som nu inträffat, visar en viss själsstorhet hos dig.
