hittills oanad sällhet. De kunde icke tala om något annat än officerare, och mr Bingleys stora förmögenhet, som väckte det livligaste intresse hos deras mor, var i deras ögon värdelös i jämförelse med en fänriks uniform.
Sedan mr Bennet en morgon lyssnat till deras utgjutelser över detta ämne, anmärkte han helt kyligt:
— Att döma av ert sätt att tala måste ni vara två av de fjolligaste flickor i trakten. Jag har misstänkt det någon tid, men nu är jag övertygad därom.
Catherine blev bragt ur fattningen och svarade icke, men Lydia lät sig ingenting bekomma och fortsatte att uttrycka sin beundran för kapten Carter och sin förhoppning att träffa honom under dagens lopp, då han följande morgon skulle resa till London.
— Det förvånar mig, kära du, sade mrs Bennet, att du är så snar att kalla dina egna barn fjolliga. Om jag ville hysa nedsättande tankar om någons barn, så skulle det i alla fall inte vara om mina egna.
— Om mina barn äro fjolliga, så hoppas jag, att jag alltid är medveten därom.
— Ja, men förhållandet är, att de alla äro ganska begåvade.
— Jag kan smickra mig med att detta är den enda sak, med avseende på vilken vi inte äro överens. Jag hade hoppats, att våra tycken sammanföllo i varje särskild punkt, men så till vida måste
