— Ack, min kära Lydia, utropade hon, när ska vi väl träffas igen?
— Gu vet, när det blir. Kanske inte på två eller tre år.
— Skriv mycket ofta till mig, min älskling!
— Så ofta jag kan. Men du vet, att gifta fruntimmer aldrig ha mycken tid till brevskrivning. Systrarna få skriva till mig. De få ingenting annat att göra.
Mr Wickhams farväl var mycket vänligare än hans hustrus. Han log, såg bra ut och sade många vackra saker.
— Han är sannerligen en riktigt fin pojke, sade mr Bennet, så snart de begivit sig av. Han smilar och myser och ställer sig in hos oss alla. Jag är utomordentligt stolt över honom. Jag trotsar själva sir William Lucas att kunna framvisa en mera värdefull måg.
Skilsmässan från dottern gjorde mrs Bennet mycket nedstämd under flera dagar.
— Jag tänker ofta, sade hon, att det inte finns något så ledsamt som att skiljas från sina vänner. Man känner sig så övergiven utan dem.
— Det blir följden, förstår du, sade Elisabet, av att gifta bort en dotter. Du måste känna dig desto mera glad över att dina fyra andra döttrar äro ogifta.
— Nej, saken förhåller sig inte så. Lydia lämnar mig inte, därför att hon är gift, utan bara därför att hennes mans regemente råkar vara förlagt så långt
