därav alla hennes grannar kanske skulle se mr Bingley hos sig innan de gjorde det. Då dagen för hans ankomst närmade sig, sade Jane till sin syster:
— Jag börjar bli ledsen över att han alls kommer. Det skulle inte betyda något, jag skulle kunna se honom med fullständig sinnesro, men jag kan inte fördraga att ständigt och jämt höra saken talas om på detta sätt. Mamma menar väl, men hon vet inte — ingen kan veta det — hur mycket jag lider av vad hon säger. Jag skall bli glad, när hans vistelse på Netherfield är slut!
— Jag önskar, att jag kunde säga något för att trösta dig, svarade Elisabet, men jag är rakt inte i stånd därtill. Du måste känna det, och den vanliga tillfredsställelsen, som erfares av att intala en lidande tålamod, är mig förnekad, därför att du alltid har så mycket därav.
Mr Bingley kom. Med tjänstefolkets hjälp lyckades mrs Bennet först få kunskap härom, så att perioden av ängslan och nervositet å hennes sida blev så lång som möjligt. Hon räknade dagarna, som måste förflyta, innan deras inbjudning kunde avsändas — hon kunde icke hoppas att få se honom förr. Men tredje dagen efter hans ankomst till Hertfordshire såg hon honom från fönstret i sitt toalettrum komma ridande över stallplanen fram till byggningen.
Hon ropade, ivrigt till sina döttrar att komma och glädja sig med henne. Jane satt beslutsamt kvar på sin plats vid bordet, men Elisabet gick, för att göra sin mor till viljes, fram till fönstret, såg ut och
