ansträngningen alltid stå i proportion till vad som erfordras.
— Vi vilja följa dig så långt som till Meryton, sade Catherine och Lydia. Elisabet antog deras anbud och de tre unga damerna begåvo sig av tillsammans.
— Om vi skynda oss, sade Lydia, medan de gingo, kanske vi kunna få se en skymt av kapten Carter, innan han reser.
I Meryton skildes de åt, de två yngsta begåvo sig till en av officersfruarna, och Elisabet fortsatte sin vandring allena, gående över fält efter fält med raska steg, hoppande över stättor och vattenpussar med otålig iver, och då hon slutligen nådde sitt mål, voro hennes ben trötta, hennes strumpor smutsiga och hennes ansikte upphettat av den ansträngande motionen.
Hon infördes i frukostrummet, där alla utom Jane voro samlade och där hennes ankomst väckte ganska mycken förvåning. Att hon hade gått tre mil så tidigt på dagen, i sådan smuts och alldeles ensam var nästan obegripligt för mrs Hurst och miss Bingley, och Elisabet var övertygad om att de föraktade henne därför. Hon blev emellertid mycket artigt mottagen av dem, och i deras broders sätt mot henne låg någonting mera än artighet; det låg välvilja och vänlighet däri.
Mr Darcy sade mycket litet och mr Hurst ingenting alls. Den förres tankar voro delade mellan beundran av den glans, som motionen hade givit Lizzys hy, och tvivel huruvida det var försvarligt,
