den älskade, och när Bingley var borta, uppsökte Jane ständigt samma tröstekälla.
— Han har gjort mig så glad, sade hon en afton, genom att tala om för mig, att han var fullständigt okunnig om min vistelse i London i våras. Jag hade inte trott, att det var möjligt.
— Jag anade det, svarade Elisabet. Men hur kunde han förklara det?
— Hans systrar måste ha varit skulden därtill. De sågo säkerligen inte hans tycke för mig med blida ögon, och det undrar jag inte på, då han kunde ha träffat ett i många hänseenden så mycket fördelaktigare val. Men när de, som jag hoppas, få se, att deras bror är lycklig med mig, så få de väl lära sig att vara nöjda, och vi skola komma på god fot med varandra igen, fastän vi aldrig kunna bli vad vi en gång varit för varandra.
— Detta är det hårdaste ord, sade Elisabet, jag någonsin hört dig yttra. Snälla syster! Det skulle verkligen förarga mig att återigen få se hur du låtit narra dig av miss Bingleys låtsade tillgivenhet!
— Kan du tänka dig, Lizzy, att, när han reste till London i november, höll han verkligen av mig, och ingenting annat än övertygelsen om att jag var likgiltig för honom skulle hindrat honom från att komma hit igen.
— Han gjorde verkligen ett litet misstag, men det hedrar hans anspråkslöshet.
Detta föranledde naturligtvis ett lovtal av Jane över hans misstro till sig själv och det ringa värde, han satte på sina egna goda egenskaper.
