Hoppa till innehållet

Sida:Stolthet och fördom.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42

hon måste gå och sade detta, fastän hon gjorde det ogärna. Miss Bingley erbjöd henne vagnen, och det behövdes endast litet övertalning för att få henne att antaga detta anbud, men Jane visade så stor oro över att skiljas från henne, att miss Bingley måste förvandla erbjudandet av vagnen till en inbjudning att stanna på Netherfield så länge. Elisabet gick med tacksamhet in härpå och ett bud avsändes till Longbourn för att låta hennes anhöriga veta, att hon stannade och hämta en uppsättning av kläder.


ÅTTONDE KAPITLET.

Klockan fem drogo sig de två damerna tillbaka för att kläda om sig till middagen, och klockan halv sju fick Elisabet bud, att denna var serverad. På de artiga frågor, som då strömmade mot henne och bland vilka hon särskilt med glädje iakttog mr Bingleys, som präglades av öm oro, kunde hon icke lämna något gynnsamt svar. Jane var alldeles icke bättre. Då systrarna fingo höra detta, upprepade de tre eller fyra gånger, hur ledsna de voro, hur förskräckligt det var att lida av en svår förkylning och hur övermåttan illa de tyckte om att själva vara sjuka; sedan tänkte de icke mera på saken och deras likgiltighet för Jane, när hon icke befann sig i deras omedelbara närhet, återuppväckte hos Elisabet den motvilja hon från början hyst mot dem.

Deras broder var verkligen den enda i sällskapet, för vilken hon kunde hysa någon sympati. Hans