högt, det är jag absolut säker på och kjolen som hon släppt ned för att dölja den, men som inte motsvarade ändamålet.
— Din skildring må vara alldeles riktig, Louisa, sade Bingley, men den gör inte något intryck på mig. Jag tyckte, att miss Elisabet Bennet tog sig utmärkt bra ut, då hon inträdde i rummet i morse. Hennes smutsiga underkjol undgick alldeles min uppmärksamhet.
— Jag är säker på att ni märkte den, mr Darcy, sade miss Bingley, jag vill gärna tro, att ni, inte gärna skulle vilja se er syster uppträda på detta sätt.
— Visst inte.
— Att gå tre mil, fyra mil, fem mil eller vad det nu kan vara, i smuts, som går över fotknölarna och ensam, alldeles ensam! Vad kunde hon mena med det? Jag tycker, att hon visade ett avskyvärt, inbilskt självsvåld, en högst småstadsaktig likgiltighet för anständighetens fordringar.
— Det visar en tillgivenhet för hennes syster, som är mycket tilltalande, sade Bingley.
— Jag är rädd, mr Darcy, anmärkte miss Bingley halvt viskande, att detta äventyr har avsevärt minskat er beundran för hennes vackra ögon.
— För ingen del, svarade han, deras glans hade ökats av promenaden.
En kort paus följde på dessa ord, och så började mr Hurst igen:
— Jag hyser mycket stor högaktning för Jane, hon är verkligen en riktigt söt flicka, och jag önskar av allt hjärta, att hon vore väl gift. Men med
