nutidens alla förbättringar inom det mekaniska området är i full verksamhet för att frambringa maskiner, hvilka i sin ordning skola en gång utföra storartade verk. Det är till största delen maskiner som åstadkomma dessa arbeten, men maskinerna äro menniskotankens alster, och för att rätt sköta dem fordras ej blott kroppslig kraft, utan ock aldrig felande påpasslighet, ett tålamod och en uthållighet samt ofta äfven en insigt som måste högt aktas. Ingen verkstad kan väl i högre mått framkalla en sådan aktning än Motalas, och när man vandrar mellan dessa hyfvelmaskiner, borrar, filar, ånghammare, hvilka från det största till det minsta äro i oupphörlig verksamhet, måste man högt uppskatta arbetet här, såväl i hvarje dess del som i det storartade hela.
Vill man derjemte hafva en tafla af kraftig färgverkan, som för alltid präglar sig fast i minnet, bör man nattetid göra ett besök i valsverket. Redan på långt håll lyser elden oss till mötes. Genom de öppna dörrarne ser man svarta, kraftiga gestalter, som syssla framför eldgapen. Deras mörka ytterlinjer teckna sig skarpt mot den glödande bakgrunden. Träder man närmare, ser man att dessa figurer bära masker för ansigtena. Slagget ryker omkring dem, elden smattrar, jernet fräser, och de dundrande maskinerna löpa oupphörligt i sin jemna, afmätta takt.
Så fortgår arbetet natt och dag, men i nattens mörker i synnerhet är det en ståtlig syn, och det är kanske då man mest uppskattar kraften och uthålligheten hos dessa arbetare, hvilka tyckas vara lika härdade som smältstyckena, sedan dessa under ånghammarens förskräckliga slag tuktats, bultats och knådats som ett stycke deg.
Det är dock icke endast valsverket nattetid, utan hvarje arbete på hvilken stund af dygnet som helst, som tillsammantaget
