tårar. Synnerligt många tillfredsstälda utrop framkallas af predikantens försäkran, att i himmelriket finnas »sköna promenadplatser», der de som mödat sig med det jordiska Karlskogas ojemna stigar skola få riklig ersättning.
Det är sannerligen icke något upproriskt tal, utan snarare en allvarlig förmaning, att här på jorden träla i sitt anletes svett, vara alla förmän underdånig, icke knota, icke tänka på bättre tider, utan låta sig nöja med de största vedermödor, för att sedan få så mycket större ersättning efter döden. Så vidt man af de just icke alltid tydliga uttrycken kan förstå, tyckes det dock vara fråga endast om metodister. Det skulle således blott vara dessa åt hvilka himmelrikets salighet är bestämd, under det att de som ej tillhöra deras samfund skola, såsom predikanten uttrycker sig, komma i en »lägre bostad» efter döden.
Denna uppbyggliga predikan räcker i öfver en och en half timme, men församlingen tyckes icke tröttna att med uppmärksamhet höra predikantens rika löften, då han med en gästfrihet utan gräns bjuder dem alla vara välkomna till den stora staden, som håller 200 mil i qvadrat. »Jag bjuder er dit», äro hans många gånger upprepade ord, och församlingen är naturligtvis tacksam för bjudningen.
Hurudant skall det folk varda som får en sådan andlig föda? Jo, det är »ganska ordentligt», försäkrar man på Degerfors och upprepar hvad här ofvan meddelades om det goda sedliga tillståndet. Det vilja vi gerna tro, men vi frukta också, att folket kan varda försoffadt i all sin »ordentlighet». Månne icke den bättring, som inträdt i sedligt afseende, kan vara en följd icke af metodismen, utan af det tillmötesgående arbetaren funnit från bolagets sida, af de mått och steg detta tagit för
