I den långa, svarta bergsmansrocken med häktorna? Nej, i nattrock. Han välkomnade oss på det hjertligaste, bad oss stiga in, men vi föredrogo att sitta på verandan, der vår värd bjöd cigarrer, sodavatten och konjak, talade om »jernkonjunkturerna», frågade hvad vi visste om de senaste noteringarne på den engelska marknaden, o. s. v.
Efter en liten stund kom mor sjelf, en vänlig men blyg landtlig gumma, som dock icke hade någon hemmaväfd ylleklädning på sig, men väl en vacker sidenklädning, krusade och neg och gjorde tusen ursäkter för allt i huset. Allt var dock ganska fint, och det voro döttrarna äfven, två vackra flickor, som ingalunda voro bortkomna i samtalsväg.
Vi hade ett par glada timmar på verandan, och när det började mörkna, fördes vi in i det festligt upplysta förmaket, der en af döttrarna satte sig vid pianot och spelade modern operamusik, hvarefter vi anmodades att stiga ut i matsalen, der en förträfflig aftonmåltid väntade oss och som vi intogo på gående fot. Man skall naturligtvis hafva »gående bord» äfven i landsorten, ty i annat fall vore det icke »som i Stockholm». Sonen i huset var icke hemma. Han hade redan farit till Upsala, der han skulle taga »medico-fil’n» i termin.
Emellertid hade qvällen framskridit så långt, att värdfolket icke ville släppa oss öfver sjön den långa vägen i mörkret, utan nödgade oss att stanna qvar öfver natten. Vi fördes upp i öfra våningen i två stora, väl möblerade gästrum, der goda sängar skänkte oss en ostörd hvila till följande morgon, då gästfriheten åter visade sig i hjertligt bemötande och riklig välfägnad, hvarefter vår värd sjelf kuskade oss omkring i trakten i sin beqväma vagn och visade ett och annat, som förtjenade att uppmärksammas.
De gamla sederna hafva på många ställen försvunnit och äro på andra nära att försvinna, men den gamla svenska
