upp lynnet både för mig och den skrifvande studenten. Innan klockan åtta på morgonen voro vi ganska goda vänner, jemförde gemensamma minnen från stundentmötet i våras och berättade äfven våra senaste särkilda äfventyr.
Min vän studenten kom också från Smedjebacken, men hade farit med skjuts för att hinna fram till Ludvika innan första jernvägstågets afgång söderut. Detta tåg har den älskvärda vanan att rusa i väg redan klockan 4 på morgonen. Studenten kom en hel timme förut. Han var trött, lade sig på soffan i gästrummet och somnade. Det var dumt, »horribelt dumt», ty han vaknade ej förr än långt efter bantågets afgång. I förargelsen slog han sig på skriftställeri. Orsakerna till sådant kunna vara så olika. Men så lät han pennan hvila och gick ut med mig att fröjda sig öfver den vackra sommarmorgonen. Han följde mig till ångbåtsbryggan, hjelpte mig att der fördrifva tiden under min väntan på sjölägenhet till Grangärde och pressade slutligen med mildt våld af mig ett löfte, att jag, efter framkomsten till nämnde ort, skulle krångla mig öfver Bysjön för att helsa på för mig alldeles obekanta menniskor, hvilka, enligt studentens försäkran, skulle bo så ofantligt trefligt och sjelfva vara höjdpunkten af älskvärdhet.
»Nyhammar», den lille ångbåten, började få brådska när han skulle lista sig undan det väntande bantåget. Jag sade ett ärligt »till återseende» åt min nye vän, och steg om bord. Ångbåten Nyhammar, som bär namn efter det jernverk i hvars tjenst han går, är en liten obetydlig farkost af ungefär samma storlek som Djurgårdssluparne i Stockholm, men har tak öfver akterdäck. Några jemförelser med min gamle vän Frans von Schéele i Vermland tål Nyhammar icke vid, hvarken i ett eller annat afseende, men båten gjorde sin skyldighet, släpade på en stor pråm och tre ångbåtsresande, af hvilka jag hade nöjet att utgöra en tredjedel.
