åtminstone för ögonblicket. Det kunde också behöfvas, då jag hade ett skjutshåll på tre mil.
Mitt fordon hade visserligen i hållkarlens rangrulla namn, heder och värdighet af kärra, men var egentligen icke annat än ett tråg på kantiga hjul. Öfver trågets ihålighet var ett klumpigt säte fastsurradt, och hade man väl krånglat sig dit upp, hvilket ej kunde ske utan åtskillig vedermöda, fick man snart vid skjutspojkens sida känna hvad det vill säga att åka med gästgifvarefordon i Vesterdalarne. Hade jag icke förut farit på Wessman—Barkens jernväg, skulle jag sannolikt funnit mig ganska olycklig. Men »allt är relativt», och derför fann jag mig i mitt öde.
Karl Petter, min skjutspojke, var ej af språksammaste slaget. Huru mycket saknade jag icke mina raska skjutsare i Småland! Det var nästan omöjligt att få ett samtal i gång med denne unge Grangärdare. Jag trodde först att sömnen ännu satt i hans tunga, ty klockan var ej mer än fem på morgonen då vi började färden; men när det led fram på dagen och ingen bättring inträdde, lemnade jag Karl Petter åt hans tystnad och fäste mig uteslutande vid naturen.
Det var en vacker väg mellan sjöar och genom skogar samt uppför och utför höjder. Dessa vordo slutligen allt svårare, och det gick med en retsam långsamhet upp åt norra delen af socknen. Jag förlorade tålamodet, krånglade mig ned ur tråget och gick till fots ett par eller tre fjerdingsväg, under det Karl Petter i sakta mak följde efter med fordonet.
Vägen förde genom djupaste skog. Det var nästan mörkt rundt omkring, och med knapp nöd kunde morgonsolen, som nu gjort sig helt och hållet till herre öfver dimmorna, få fram några glimtar mellan de täta furustammarne. Jag hade kommit så långt före skjutsen, att ljudet af hjulen ej mer nådde mig.
