vi den första menniskan den dagen. Det var en qvinna i ett ofantligt huckle, hvilket dolde hela hennes ansigte. Jag kunde på hennes klädsel se att vi nu voro i Floda socken. Hon gick och stickade på en strumpa och hade några får i sällskap. Från hucklet utgick ett ljud, som troligtvis skulle betyda en helsning. Med ett »Guds fred» foro vi henne förbi, men nu började vägen att lifvas. Der kom en forbonde, och snart efter en hel skock med små Flodakullor, små, näpna barn, som sågo undrande ut, men nickade vänligt. Sedan var ingen brist på folk.
Der nere flöt den stolta elfven. Vid Gåsholmen foro vi öfver en bro, som i åtskilligt erinrar om Lidingöbro. Vattnet sqvalpade omkring hjulen och stänkte ända in i tråget. Strax på andra sidan bron ligger Björbo gästgifvaregård, der det är slut på skjutshållet från Grangärde.
———♦———
