var vittne till ett mindre skickligt uppförande i en jernvägsvagn var i en andra klassens sådan, i sydöstra Vermland, men det var allt för obetydligt för att dervid fästa sig.
Om mera bränvin brukas än för några år sedan, så är äfven visst att mera och bättre verkliga födoämnen förtäras, att folket, med ett ord sagdt, lefver bättre. Det kläder sig kanske äfven bättre i allmänhet. Man måste synnerligen från skönhetssinnets synpunkt beklaga att allmogen börjar allt mer lägga bort sina gamla vackra drägter, samt rent af uttrycka sin motvilja då det gamla vackra ersättes af aflagda herrekläder; men det tjenar till intet att söka dölja för sig det äfven detta är ett steg fram åt till den utjemning i samhällsförhållanden som sannolikt en gång kommer att göra sig gällande. Bonden är icke längre »käre far» Sven Svensson, utan »herr Svensson», och om han äfven icke ännu hunnit lära att riktigt bära sig åt som herre, så kommer det nog med tiden. Men det kommer nog också en tid då hans arbetare varda herremän, och deråt lönar det ej mödan att han förargar sig, lika litet som att de hittills varande herremännen uttrycka sitt missnöje med att »käre far» vill likna dem.
Allt detta står tydligt och klart för den som med öppna ögon ströfvar genom olika delar af landet. Tiderna ändras, och vi med dem. Men hvad som aldrig skall ändras, det är Sveriges sköna natur, sällan storartad, men ofta täck, innerlig, tilltalande, väckande glada känslor och styrkande vår gamla fosterlandskärlek.
———♦———
