Någon soluppgång på hafvet fick jag ej se den gången. »Gotland» blåste några dimfantasier på ångpipa, hvilket just icke tog sig bra ut. Det var signaler åt andra fartyg att hålla sig undan, i fall något sådant var i granskapet; men föga hade väl pipan hjelpt, om man kommit hvarandra in på lifvet. Tjockan stod som en vägg på få alnars afstånd ifrån oss.
Emellertid hade pipan, hvilken upprepade sitt oljud med få minuters mellanrum, purrat passagerarne upp ur deras kojer. Herrar och damer i hel och half morgondrägt visade sig på däck för att göra sig underrättade om orsaken till morgonmusiken och för att taga dimman i närmare skärskådande. Helsotillståndet hade i allmänhet varit godt under natten. Endast ett par damer sågo lidande ut. Man sökte åter upp sina gårdagsbekanta och man knöt kanske nya bekantskaper i tjockan, men morgonfrisk var samtalstonen just icke.
Hvar voro vi nu? Det var den stora frågan. På Östersjön otvifvelaktigt, men att bestämma något närmare i det afseendet var icke tänkbart. Kaptenen såg lugn, men ogenomtränglig ut, der han stod högt uppe, bredvid rorsmannen. Det lönade icke mödan att försöka utforska honom. Hvad var att göra? Jo, att dricka sitt morgonkaffe midt uti dimman och sedan sätta sig ned och röka tålamodets långa pipa eller så många cigarrer man kunde hinna med. Någon gång skulle vi väl åter få skåda dimfritt omkring oss. Egentligen gick det icke någon nöd på oss, fastän vår ankomst till Visby fördröjdes.
Plötsligt hördes ett råmande. Var det några sjökor eller kanske troll, som ville drifva gäck med oss? Nu lät det starkare, men det var icke något råmande, det var en hornlåt på hafvet. Ännu starkare! Ljudet närmade sig, men vi kunde icke se hvem som åstadkom det. »Gotland» hvisslade, så att det
