ryska kusten eller till pommerska vallen. Hvad visste vi, arma landkrabbor.
Då ljusnade det plötsligt och... »land, land» hördes om bord. Man var färdig att omfamna hvarandra i glädjen, man gjorde det kanske. I nästa ögonblick framtrollades den härligaste syn. Rätt förut och ej särdeles långt ifrån oss radade sig torn vid torn, och mäktiga hvalfbågar reste sig högt mot himmelens sky öfver stora och små menniskoboningar af egendomlig byggnadsform bland grönskande trädgårdar, som trappstegsvis höjde sig från stranden.
Synen kom så oväntad och framstod så underbar bland dimmorna, att det var förlåtligt, om man tog henne för en hägring, så mycket mer som hon just icke liknade hvad man för öfrigt får se i vårt land. Så ser ingen svensk stad ut på fastlandet. Kanske att synen skulle i nästa ögonblick försvinna. Nej, hon antog allt fastare former, allt efter som vi kommo land närmare. Det var en verklig stad och den mest måleriska. Det var en gammal hansestad med trappstegsgaflar och medeltidsarkitektur och en massa af torn midt ibland den saftigaste grönska — det var Visby.
———♦———
