vördnadsvärda pelare med egendomligt sirade kapitäler under det gammalmodiga takhvalfvet.
Fortsätter man längre i samma riktning, kommer man till Fiskarporten med ett gammalt torn och har åter hafvets vida yta framför sig. Fiskarena syssla med sina nät på den låga stranden, och den ena vågen efter den andra kommer dånande för att kasta sitt skum på den kritmängda gångstigen. En klar aftonstund njuter man här af det sköna skådespelet att se solen sjunka i hafvet. Man stannar och låter böljans sång vagga sig in i ljufva drömmar.
Men man kan också gå längre norr ut, åt Strandgatans ända, till den vackra studentgången och det gamla Jungfrutornet så vidt man ej föredrar att vid apoteket vända till höger och upp för Tyska gränden sträfva till Mellangatan och S:t Hansgatan och komma in midt uti kyrkoruinernas verld.
De äro krångliga, dessa gator, ofta branta, alltid smala, och lätt går man vilse bland dem; men har man sinne för det måleriska och älskar minnen från förflutna tider, är det ett stort nöje att ströfva omkring på måfå och studera Visby gamla historia i sten och den nya i den saftiga grönskan, som öfver allt famnar de gamla minnesmärkena.
Det är lockande att söka taga sig fram på egen hand bland detta virrvarr af kalksten och murgröna, att här och der titta in i de nu lefvandes boningar samt vid hvart tionde steg stöta på en ålderdomslemning, vid hvars fot senare tider byggt sig fast, utan fruktan för att lemningarne skola falla öfver dem eller att de gamla skola spöka.
I Visby äro inga omvägar af nöden för att få göra närmare bekantskap med de gamla minnesmärkena. Här äro inga hyrlakejer, inga »guider», inga storståtliga helgedomsvaktare och granna ruindrängar. Vi gå t. ex. till S:t Karin, den stolta, men på
