äldre byzantinska skolan i ren rundbågsstil, men den öfver husets vestra ända uppförda tornmuren, åt S:t Hansgatan, synes yngre och är af annan stil. Hvalfvet är längesedan ramladt, pelarne vid de tre stora ingångsportarne äro nedbrutna, och af de rika prydnader som lära funnits på dem ser man nu intet spår. I norra muren finnes ett litet rum, som man antager hafva varit en penitens-cell, der någon syndare inneslutit sig sjelf för att å det sättet göra bot och bättring. För öfrigt äro i murarne anbragta temligen beqväma gångar, med stora öppningar in åt kyrkan, och på en sida gå de i två rader öfver hvarandra. Man kan nog försöka en vandring i dessa gamla gångar, men om man ej sjelf har lust, finnas alltid några barbenta ungdomar vid kyrkporten, som erbjuda sig att springa in uti murarne och då och då visa sig i gångarnes öppningar. Det är en ganska egendomlig syn, när man ser dessa små figurer framskymta än i den ena gluggen, än i den andra och slutligen nedkomma på en sida motsatt den der de krupit in.
Visbyborna ställa stundom till offentliga fester i någon af stadens kyrkruiner. En af de högtidligaste, om hvilken man ännu talar, var för tretio år sedan, då Upsalastudenterne gjorde sin första Kjöbenhavnsfärd och under vägen gästade Gotland. Så väl S:t Nikolaus som S:t Lars mottog då de unga pilgrimerna. De flesta af stadens unga fruntimmer voro då samlade i S:t Lars och utförde en afskedssång, när studenterne skulle lemna ruinen. Orden till denna sång voro författade af borgmästarinnan Cramér och musiken för tillfället tonsatt af en liten flicka, hvars rika musikaliska gåfvor visade sig redan i späda år och som nu sedan lång tid varit den svenska operans prydnad. Hennes namn är Fredrika Stenhammar, född Andrée.
Gotländingen älskar musik, och mången är särdeles musikaliskt utrustad; men han har ej blott smak för musik, utan också
