här skogsvuxna strand. Då solen sänker sig åt hafsytan, har man en präktig ljusverkan på landskap och figurer.
När man efter en glad dag, kanske en god stund sedan solen sjunkit i böljans famn, återvänder till Visby, händer det, att man icke tager afsked just i stadsporten och ilar hvar och en på skilda vägar hem till sig, utan att man följer hvarandra hem under sång samt här och der stämmer upp en serenad under någon balkong.
Tonerna klinga så klart i den tysta natten, och på litet afstånd höres böljornas sång vid stranden.... Var det en guitarr? Det lät så sydländskt. Nej, det var qvinten på G. H:s fiol. Natten är varm, den är nästan spansk här mellan vinstocken vid muren och det väldiga valnötsträdet, hvars doft kännes så rusande.... Kanske det är Sevilla? Nej, det är Visby, det vill säga något som ej har sin make hvarken dag eller natt.
———♦———
