VI.
På Finspong.
Framför mig ligger Finspongs ståtliga slott, och sträcker
sig en del af den sköna parken, en furstlig park, som till och
med månget kungaslott skulle afundas. Nedanför palatset
stänker den muntra strömmen sitt skum högt upp på slottsmuren
och träden. Sorlet från fallen brusar vidt omkring och tränger
in genom de öppna fönstren i värdshuset.
Det är en het sommardag, men när man har lyckan att se framför sig den saftigaste grönska med hvitskummande vatten, att känna doften af blommor och nyss slaget gräs samt att sitta i ett stort och svalt rum, har man ej rätt att jemra sig. Det kan finnas menniskor, som hafva det ännu mera hett och likväl taga saken temligen kallt.
En föreställning derom kan man få, i fall man under middagshettan går till smältugnarne uppe i bruket, för att se huru smederna hafva det. De må alldeles förträffligt och visa sig visst icke missnöjda med verlden, men så besväras de ej heller med den verldsliga etiketten och plågas icke af trånga kläder och skodon. Drägten består af skjorta och trätofflor, och i den utstyrseln sköta de sitt arbete med lika kraft och uthållighet, antingen det är 30 grader öfver eller under fryspunkten.
Den som icke har några trätofflor och ej kommer sig för att följa smedernas föredöme, hvad den öfriga drägten vidkommer, kan visserligen ej hålla ut vid smälthärdarne och ännu
