skapelseverkstäder främmande, men hvad man skådar i Norrköping är likväl idel småsaker mot hvad man här får se. Det är i sanning den äkta storindustrien. Visst är det skada, tycker hvarje vän af menskligheten, att denna industri skall förnämligast uppenbara sig i åstadkommande af förstörelseverktyg, men så länge krig finnas och så länge ej heller Sverige kan vara säkert för anfall, måste fosterlandsvännen finna sig nöjd med, att i vårt land finnes en verkstad som kan, i händelse af behof, skapa de nämnda förstörelsemedlen i deras nyaste och kraftigaste uppenbarelse. Att Sverige från samma håll förser äfven främmande makter, lär icke kunna innebära något för oss hotande, men är under fredens tid en källa till tusentals menniskors förkofran.
Då man skall göra sig bekant med verkstäderna, vandrar man vid t. ex. direktör Bomans sida, och under åhörande af de intressanta förklaringar han lemnar, från den ena sotiga arbetslägenheten till den andra, ströfvar genom salar och öfver gårdar, på spångar med det brusande vattenfallet djupt under sig, upp för backar och långt ned i djupa hål, tätt intill reverberugnar, genom den mekaniska verkstaden, in i valsverksrummet, der hettan är förskräcklig, men man ännu mer har att taga sig till vara för de ohyggliga eldormarne, i hvilka arbetarne nypa med glödheta tänger, skjuta in i vällugnarne och draga ut igen och låta dem dansa öfver det stora golfvet, så att det sjunger och fräser omkring oss, och man helt förlägen ser sig om efter en någorlunda säker plats, på det dessa odjur icke måtte ringla sig omkring våra ben.
Det är hemskt för den oinvigde, men det är storartadt, och det ligger något lockande i att närma sig den farliga platsen. Det är ett valsverk för gröfre och finare stångjern med två trainer. Och från valsverket går man till Lancashire-smälthärdarne, om hvilkas arbetare och deras lätta drägter jag redan nämnt