Ett fönster — nej, det är en såsom fönsterrutor målad trälucka — öppnas, och ett lurfvigt hufvud stickes ut. »Hvad f—n glor herrn på?» frågar på bred östgötska det lurfviga hufvudet, när den resandes spanande blick söker att komma hans lyssnande öra till hjelp. Nu tonar sången kraftigare genom den öppnade luckan. Visan är icke vacker, om hon också kan kallas folkvisa i våra dagar. Det är sång eller skrål af arbetarne, som i den gamla vasasalen skyffla vasaråg. Spanmålsbodar äro mycket nyttiga lägenheter, men i Vadstena borde man ej sakna utrymme för dem äfven på andra sidan om slottsgrafven.
Man vänder sig från det skrålande slottsfolket, för att taga borggården i närmare skärskådande. På ena sidan står en bondkärra, på hvilken en landtman i djup sömn smälter sina ärter, under det ett sto med sitt föl håller sin måltid bredvid kärran — målningsämne för Brandelius. På andra sidan skrocka några höns och flaxa omkring ett par tunnor — ämne för Engström. Så lemnar man slottet utan att hafva känt lust att tränga längre in i de gamla salarnes nya spanmålsförhållande. Man slår sig ned i parken, bredvid några andra resande, som också sysselsätta sig med Vadstena slott, d. v. s. att de tala endast om den gamla skandalhistorien från kung Göstas sista tid, liksom slottet icke skulle ega andra minnen. Den historien måste öfver allt falla i smaken, ty i hvarenda skildring af Vadstena återfinner man henne.
Slottet är en mäktig jätte, vid hvars fot en mängd pysslingar slagit sig ned, men pysslingarne äro kanske mera välmående än jätten, så styf och stark än denne förefaller. Staden utgöres af många små hus, det ena mindre än det andra, kan man säga, men alla snygga, åtskilliga prydliga, i allmänhet hvitrappade och med trädgårdar innan för hvita och gröna staket.
Förutom slottet, ett af hela landets förnämsta byggnadsverk, är det endast fem byggnader som resa sig öfver den småväxta
