Sida:Sundhetzens Speghel-1642.djvu/235

  Han trögh är til all wärck/ hans öghon falla in/
  Hans Anleet skrynklot blijr/ han går medh bleekan kin:
Ens Kropp och skön Gestalt hon matlar och uthtårkar/
Förswaghar all ens Krafft/ at en slätt intet årkar/
  Och haar til intet lust; förstör ens appetit,
  Och gör så mongen man i förtijdh Lijfwet qwit.
Men tu sorgfullige/ hwar om tigh tu så grämer/
När Gudh medh straffet sitt/ tigh pröfwar så och tämer?
  Om man medh mootgång tigh/ på kropses wägna qwäl:
  Så gör han at tin Siäl/ skal ewigt må fullwäl.
Man offta täcnker ett fast nyttigt sigh at wara/
Thet Kropp och Siäl doch kan at sättia högst i fahra:
  Twärt om man meenar och/ at någhot skadhar stort/
  Thet meera nyttar doch och kan en hielpa fort.
Ty är thet fåfängt wärck/ sitt hierta så at kränkia/
Gudz willia stå emoot/ sigh ey ther effter länkia:
  Utaff ens Hufwud ey kan falla bort ett Håår/
  Medh mindre Gudh tiilstår; och hwad för sorg man får.
Aff nöden gör en dygd/ thet hielper ey mootsträfwa;
Hwart Gudh oss hafwa wil/ tijt mostom wij och swäfwa/
  Han bättre än som wij wårt bästa främia weet:
  Ty fogligh skicka tigh medh hiertans rooligheet.
Om tin sorgh skal tu ey i Gudz Rådh-Kammar klijfwa/
Tänck huru hans försyn/ allen thet wärck mon drifwa/
  Til tin upbyggelse/ sigh sielff och til behagh;
  Ty medh omåttligh sorgh må tu och haa fördragh:
Och ställ all mootgång tin uthi hans helgha händer/
Han then i rättan tijdh til en godh ända wänder.
  Lägg synden bort/ ther til medh Gudh tu tigh försön/
  Medh ångst och ruelse och medh en hiertligh bön.
Försmå hwad wärlzligt är/ thet tigh fast offta stiälper/
Och efftersöök thet tigh til ewigh glädie hielper/