Om Afwundh.
CAP. IV.
Utaff affecter all/ man slätt alzingen hitter
Then meer en skämma kan/ än Afwund stoor och bitter/
The andra wäckias up til minstan för en skeen
Then Swarte Afwund hon är uthan grund allen/
Och är på intet sätt/ hoos någhon at förfächta.
En afwundzfull aff sorgh och ängslan mon försmächta/
När som han lyckan godh/ hoos andra grönskas seer:
När androm illa går/ han frögder sigh och leer.
Han är sigh sielff en Bööl/ sin eghen bijna födher/
Sitt Hierta fräter up/ all Krafft och Märgh uthödher/
Alt som en Igel smål/ han swgher Blodhet uth/
At han uthmägher blijr/ och bleek som Linneklut.
Hans bröst thet är aff Gall besprängt med gröna Fläcker;
Ens annars sorgh och fall allen han frögd upwäcker.
När som en annan och alt wäl i hamnen går/
Hans öghon nåå ey Sömpn/ hans hugh ey trygheet får.
En hårdh Tyran ey kan/ så swårt torment uptänckia/
Som en fast afwundzfull/ sigh stadigt medh hon kränckia:
Doch hans Tortur och qwal/ slätt ingen ynka bör/
Ty han sigh uthan saak/ then stora pijnan gör.
Hwar om tu afwige/ wil tu tigh sorgfull skicka/
När andras Lycka sigh/ och sköna dygder blidka/
Hwij gör tu fåfängt tigh/ ther öfwer haat och harm/
Hwij seer tu heller ey/ uthi tin eghen Barm?
Hwij moin tu ther uthi/ tin argha Fiend döllia/
Och andras dygder ey fast heller effter föllia/
Än tu onödigt tigh/ ther öfwer qwälia skal/
Och komma tigh ther medh sielff på thet störste fall?
