och en annan stoor lycka wedher farin. Huru kan någhon obilligare ting uptänkia/ än at en öfwer ens annors Fortun sigh kränkia skal/ ock öfwer ens mootgång frögda.
Ach hur' älendigh är then Man/
Som aldrigh gladher wara kan/
Än at han aff en annars fall/
Sijn sorgh och pijn fördrifwa skal:
Ach huru ynkligh then och är:
At när en ann får sitt begär/
Stoort Haat hans Hierte-Blod förtär/
O Gudh then plågha från oss wär.
Så seer man at en afwundzsiuk är dubbel älendigare än en annan/ ty han bekymbrar sigh icke allenast om ens annars fall/ uthan ock framgång.
Thet wore än tå någhot/ om man medh then fåfänga sorghen någhot uthrätta kunde: Man skadhar ingen meer ther medh än som sigh sielff/ och skafar sigh the plåghor som förbemelte äre/ at hans macht ock modh ther igenom blifwer uthtorkat/ hans Lekamen seer uth som thet nys ur Grafwen upståndet wore. Poeterne the säya om Prometheo, huru Ören stadigt stodh och hackade aff hans Lefwer: Men en afwundz full gör thet siellf uthan upstoff/ och är så sin egen Bööl.
Understundom brister afwunden och igenom förtaal/ ja at man grijper ti lat böra händerna på sin Nästa; (hwilket är dubbel synd) såsom Plinius lib. 7. cap. 56. om Dædalo förmäler/ hwilken war i fast stoor Respect. för ngåra nije wärck som han upsunnit hafwer: Och när han sägh at Folcket begynte til at högt berömma Tolum,
