Om Glädhie.
CAP. VI.
Thet mindre skadhar ey man haar oskikte Luster/
Än man aff sorgen stoor sigh qwäl och häfftig puster.
Hwem låter i sitt sinn een hastigh Frögd och stoor/
Sigh offta skaffa kan snäll dödh förr än han troor.
Lijffachtigh Andan hon från Hiertat bort fördijfwer/
At han sin rätta Platz och Herberg öfwergifwer.
Hwar aff ens hela Kropp förgår och blifwer stijff;
Så kan omättligh Frögd åtskillia Siäl och Lijff.
Men hwad på Jorden här kan enom öfwerkomma/
Hwar aff man hämta kan/ så hiertligh frögd och fromma?
Thet är onyttigt Wärck/ at man sin hugh haar bögd/
Til werldzligh ting/ och sigh ther aff gör fåfäng Frögd.
Ehwad i thenne Werld at wara Glädhie skijner/
Thet doch uthi een hast alt som en Röök förtwijner.
Man haar ey läst ther om/ och ey hoos någhon seedt
At Frögd föruthan Sorg sigh stadigt haar betedt.
Om Lyckan Glädhie stoor uthi ens sinn upwäcker;
Strax kommer undertryck som Glädhien snart förstäcker.
Hwem får man uthan Sorgh ehuru gladh han är?
I högsta Glädhien man för Fall stoor fruchtan bär.
Hwar får man rättligh Frögd/ om man sigh wäl besinner?
Ett eller annat Qwaal/ hwar effter ann man finner.
Ty om tigh Lycka skeer/ titt Modh hålt under töm/
Låt blij tin Frögd ther aff/ som hon wor' skeedt i Dröm.
Under alla Sinnetz Rörelser/ så är wäl Glädhien then bäste; i thet at genom henne blifwer then lijffachtige Andan til alla Lemmar uthsprijdd/ hwaraff heela Lekamen wederqwäcks: Doch om hon icke
