Ibland anant som en framdragher til at afwända ens sinne ifrån sådan begörelse/ skal man föreställa honom then skadha hans Kropp ock Skiäl ther igenom haar til förwänta/ hwad för oros och wederwärdigheter/ hon kastar en uthi/ hwar om Plautus:
Sägh migh hwad Elskogh annat är/
Än stadigh trängan medh beswär?
Ett stort förtreet/ en liten frögd/
Som altijdh är til ängslan bögd.
Ett blidt förtryck/ ett fåfängt hopp/
Som stijer neer så snart som opp.
En lust som är föruthan roo/
En affection som ey haar troo.
En skön Gelat ijd skijn/
Swr wällust ock en liufligh pijn.
En Håningh för medh bitter Gall/
Ett liufligt speek ey uthan fall.
Ett Spök thet tu ey känna weet/
För än thet geer tigh alt förtreet.
Sådan och annat meera skal föras them til finnes för än som Flammen förmyckit begynner til at brinna. Ty när hon står i högste lågha/ tilsluta the (så wäl som andra/ hwilke medh häfftige passioner betagne äre) örorne. hwarföre moste thet i förston skee/ för än som Kärleken sigh myckit inrootar. Hwilket remedium och frija Konstens mästare Ovidius rådher til: en uthi/ hwar om Plautus:
Om tu uthi titt Sinn mon märkig och besinna/
Uptändas Elskogz flam, så most tu wäl besinna:
Ther han ey släckies snart/ hwad ångst och tyrannij/
Medh tijdhen hon tin hogh och kropp mon kasta i.
