Penningarne igen/ säyandes: At then sköne Skänken sigh i fåå daghar meer Olust/ Sorgh och Ångest giordt hafwa/ än then skulle kunna honom någhon Frögd och Glädhie bringa.
Hwarföre tu som så fängtar effter Rijkedomar/ btänk huru högt the tigh ängsta kunna/ när tu them bekommit hafwer/ giff tigh therföre til fridz medh then deel Gudh han tigh beskär/ om tu än Armodh moste lydha/ så besinna at at såsom Rijkedom gifwer stora omsorgher/ så skaffar doch Armodh Roo och Säkerheet/ ledher en til många dygder som är/ Beskedligheet/ Ödmiukheet/ Måttligheet/ etc.
I armodh sigh hwm skicka kan/
Then håller iagh för Rijk en man/
Stoor Rijkedom i sorgh en Leer/
Ther Farrigdom en fridh doch geer.
Förwisso är then nogsampt rijk/
Som tänker sigh at wara slijk.
På Rijkdom hwem haar satt sin hogh/
Är arm/ fast han än hafwer nogh:
Hwem mäst begär/ han hafwer minst/
At nöya sigh är störste winst.
Om tu får skadha på titt Godz/
Tigh kränk ey stort/ war wäl til modz/
Om timligt Godz tigh kommer bort/
På ewigt kom doch ey til kort.
Hwarföre swarade och Democritus enom/ som frågade huruledes man skulle kunna blifwa rijk/ säyandes: Tå är man rijk/ när man på girigheet är arm/ och ickje så häfftigt effter rijkedom sträfwer. Och Epicterus swarade
