Förtaal / om Sundhetzens Natur / och huru hon uppehålles.
O Sundhet ädle Skatt/ ja Skatt af alla Skatter/
Som för tin wärdigheet/ så högt på thron är satter/
Utaff Gudhinnor all/ til titt Altar thet föres/
Hwad som på Marken är/ i Lufft och Hafwet röres:
Pomana mon sin fruht/ och Ceres Sädh frambära/
Tigh Theris fiskar geer/ Miölk Pales mon förära:
Hwad tigh och offrat blijr/ igen tu thet uth-ströijer/
Och tijna Dyrkare/ ther medh til nödhtorfft nöyer.
Dock finnes thenne tijdh/ aff them ey alt förmångha/
Som willia til tin tiänst/ på rätta wäghen gånga.
Ty hwad til nödhtorfft är/ kan them ey stort behagha/
Til öfwerflödh måst the/ aff tina Håfwor tagha.
The willia alla wäl/ tigh ågha så ock wörda/
Men tigh at sköta rätt/ är them fast swår en borda.
Så wetta alla ey/ tin Håfwor rätt at nyttia/
Förr än tu från them bort/ begynner til at flyttia.
När man är i Collatz/ så föör man tigh til Minnes/
Och wördar tå tin Skåål/ med Såghståck stoor begynnes/
Medh Pärla uppå Tum/ man Skålen och bekräffter/
Och tänker litet på/ hwad tu tå sätter effter:
Thens Skål man dricker på/ ther aff ey stort han känner/
Men tu blijr waar när thet/ medh pijn i Kroppen bränner.
Man meenar sigh ther medh/ at göra tigh til willies/
Doch sachtlig medh then seed tu bort från honom skillies:
Tu lijdher wäl en tijdh/ men blijr tu myckit twungen/
Platt rijter tu ther uth/ tå är hans frögd uthsungen.
