Hans Hull thet lagom är/ ey blött/ ey myckit hårt/
At rundligh låta Blodh/ är honom ey förswårt.
Medh Åderslagh är doch ey gott han myckit hastar/
Thet bättre är han först sigh håller still och fastar/
Thet Blodh som öfwerflöör aff fastan minskas kan/
At man ett Medel stoort ey strax må grijpa ann.
Men när som fastan ey kan en tilfyllest båta/
Så skal man i godh tijdh sin Åder ypna låta/
Hälst när som Åhrsens tijdh och Åldren ey stoor moot/
Så kan rätt Åderslagh/ en skaffa hielp och boot.
The Kroppar som aff then bäste Constitution någhot affwijka och fruchta före at falla i någhon Siukdom/ the äre til Kranckheter för twenne Orsakers skulle benägne; nemligh för Blodhsens Myckeneheet/ (thet man kallar vitium in quantitate) eller och thess Fördärfwenhet/ när som i stadh för gott Blodh onaturlighe Wätskor förökas: Hwilket blifwer vitium in qualitate kallat. När som någhot aff the twenne i Kroppen så wijdt tiltagher/ at han begyner på sådant sätt pertuberas, som uthi föregående Capitlet sagt är/ och i följande wijdare förmälas skal/ så skal man the Fehlen tidigt förekomma/ förr än the Kroppen aff sin naturlighe Constitution aldeles nidherkasta och förstöra.
Huru som man skal weta/ när som Blodhet öfwerflödher/ blifwer ther uthi föregående Werser beskrifwit/ nemlighen/ at han snart blifwer trött/ och Andedrächten swår/ när han sigh mödha skal; Ådrarne swälla/ Pulsen slår hastigt och starckt; hwilket alt skeer aff thet myckla Blodhet/ som Kraffterna beswärar/ at the ey så myckit kunna uthstå. At Wredhen hoos them så snart icke uthbrister/
