Den här sidan har korrekturlästs
gamla Sveriges[1] som i alla Hedniska Folks äldsta Gudalära[2].
- ↑ Den arge Loke lockade Gudinnan Idun ur Asgård (Gudarnes sälla boning eller ock Paradis (cfr. Edd. Mythol. 7.) med det löfte, at hon skulle få se wackra äplen; då blef hon bortröfvad af Jätten Thiasse (Edd. Mythol. 51.), hvilket har mycken likhet med Evas fall. Så äro berättelserne med tiden både hopblandade och skingrade, men den rättaste är redan anförd angående Balders död (v. supr.): När Loke eller den onde Andan hade beröfvat werlden Balders lif eller det lyckeliga tilståndet, säjer Edda (Mythol. 46. 47.), at han måtte fly för Gudarne: han bygde et hus med fyra dörar på et bärg, at se sig om och wakta sig, men Oden såg honom från sit palats och kom med Gudarne dit: Loke skapade sig då til en Lax i Franangers (det frätande Äggets) ström: der fiskade dock Gudarne up honom med hans eget nät, som de tagit i hans hus: (hans eget wärk skulle fälla honom): han blef då förd i en bärgskula: hans Son Vale blef skapt til en Ulf, som ref sönder den andre sonen, sin bror, Narve; med dess tarmar blef Loke bunden och satt genom tre klippor: en orm dryper ständigt förgift ned i hans ansikte: hans hustru Signi håller et bäcken under etter-dropparne; men när de falla honom i synen, så ryter han at jorden skiälfver och är således orsaken til jordbäfningar: der skal han nu ligga til Ragnamörk (yttersta Domen). Hvad Thor eller en Medel-Gud giort til alt sådant Ondts förderf och det Godas uprättelse, skal strax widare berättas.
- ↑ Alla gamla Mythologier beskrifva 1. en Gyllene tid, då alt ondt war borta eller et tilstånd förän godt och ondt blefvo ihopblandade. 2. En Järntid, då alt ondt kom, och då godt och ondt blefvo blandade. 3. En förnyad Gyllene tid, då det onda skal aldeles blifva förstört. 4. En Medel Gud mellan det Goda och det Onda eller en Förlikare mellan Oromases, det godas ursprång, och Ariman, det ondas, hvilken äfven är kallad Mythras Zoroast. ap. Plutarch. de Is. & Osir. p. 370.), som skulle ställa alting til rätta. v. Ramsey. Disc. sur la Mythol. p. 85. 86. 120. 124. 135. &c. Plato in Sec. Timæo. p. 81. kallar det tilstånd, hvaruti Siälarne woro, innan de föllo och blefvo förwärrade, den första jorden, och Pythagoras (ap. Hieroc. in carm. am. Pyth.) talar tydeligen nog om Syndafallet. v. Rams. L. c. p. 104. Orientaliska Mythologien, som war fullkomligare, än den Græska och Romerska, hade talat om et lyckeligt tilstånd innan Cahos kom, hvilket hölls för en fölgd af Fallet och synden på de skapade kreaturens sida; ty Gudarne kunde intet ondt giöra: derpå hafva Grækerne bygt sin galna Lära om Manés på tvenne lika gamla grundsatser godt och ondt, lius och mörker &c. Rams. L. c. p. 28. 29.
