Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/203

6. Cap.

1.

Wi wele nu beskåda de Svenskes utvärtes Afgudadyrkan sådan som den war efter Odens död: det är wäl wisst, at dess grundsatser woro til större delen oskyldige strålar af den Första renheten; men derhos så fördunklade af sägn från den ene ätteläggen til den andre, af insmugne missbruk, liksom hos sielfve Israeliterne, af Asarnes nye tilsatser och af Skaldernes dikter ^[1], at de nu ej liknade sig mer, än

↑ Den Asiske Oden och hans bröder We och Wale (v. c. 4. §. 16.) troddes nu hafva skapat alting: När de slagit ihiäl Yme-Jätte, säger Edda (Myth. 6.), giorde de en stad rundt omkring werlden af hans ögonbryn, den de kallade Midgard (Atmosphæren, wår lufthimmel, i hvilken wi lefve), och af hans hiärna giorde de skyarne. Med menniskians skapelse gick det så til (Edd. Myth. 7.): Oden och hans bröder gingo utmed stranden och funno två träd, dem de togo up: Oden gaf dem lif och anda, Wile förnuft och rörelse, We utvärtes skapnad och alla sinnen. De gufvo dem kläder och namn: Mannen kallades Ask (Man-Ask, Men-iska,) och qvinnan Embla: de fingo bo i Midgard (öfver hela jordklotet), der de fortplantade wårt släkte. Äfven slika löjliga saker trodde man om liusets och mörkrets skapelse: Natten war en doter, säger Edda (Myth. 8.) af Nori-Jätte i Jätteland: hon war svartlagd och blef gift med Nagelfare, med hvilken hon hade sonen Audur: sen fick hon Anar, sidst Delling, som war af Asa- eller Gudasläkt: de aflade Sonen Dag, som var hwitlagd och bråddes på fädernet: då tog Alfader (den Högste) Modren och Sonen, Natt och Dag, satte dem på himmelen och gaf dem hvar sin Enbetes-wagn med hvar sin häst före, at köra hvar sin gång kring om himmelen: Nattens häst kallades Hrimfaxe (med frusna maan), som hvar morgon sades dagga jorden med dropparne ur munnen: Dagens hette Skinfaxe (med liusa maan), af hvars maan luft och jord sades lysa: Sol och Måne troddes ock wara körande (Edd. Mythol. 9.): de hade til kuskar två Syskon, Mundilfares Son och Doter, som ock hette Sol och Måne: Solens hästar kallades Alsvider och Arvaker (cfr. Ovid. Metam. L. 2. fab. 1.), som troddes hafva pustar under buken, at kyla sig med, kallade Iskåi: Bil och Hiuke, Widsins barn, uptagne af jorden, troddes bo i Månen och bära på sina axlar en Så, kallad Sægur, med en stång, kallad Simul: hvad det betydde, wet jag ej; men ännu fins den meningen bland wår Almoge. Solen och Månen mentes skynda sit lopp för det at tvenne ulfvar jaga dem: Ulfvarne kallades Skoll och Hale, en Troll-Jätte Hrödvitnis barn, som sades bo öster om Midgard i Järn-widie-skog (Edd. Myth. 10.): Samme Jättes Son Månegarn mentes wilja äta up alla menniskior, som dogo, och äfven sielfve Månen, sprängandes himmel och luft med blod: deraf trodde man förmörkelser och orcaner förorsakas. Til detta löjliga Skapelse-wärk hörde ock det, at af matkarne, som woro i Yme-Jättes kött, troddes Gudarne hafva giort de svarte Dvärgar, som bo i jorden och i stenar, af hvilka Modsogner och Durin höllos för de förnämste (Edd. Myth. 13.). Skalderne afbildade den Alsmäktige En-ögd: Orsaken dertil war den (Edd. Myth. 14.), at han en gång begärte dricka af Mimurs brunn under roten af det stora Asketrädet (v. §. 6. in not. &c.), hvilken gifver wishet; men Mimur nekade, til dess Alfader måtte sättia sit ena öga i pant: det wille säja, at Gud ej ser, utan på et enda sätt. Under samma Asketräds rot mentes ock wara en helig brunn (Urdar-brunn: Evigheten eller Tidernes källa), bredevid Gudarnas Domstol, dit de rida på Bi-frosts bro (Regnbågen): Oden troddes rida dit, liksom annorstäds, på sin häst Sleipner, som hade otta fötter, hvilket skulle betyda Snabbhet: liksom Oden mentes wara ypperst bland Gudar, så mentes Sleipner wara bland hästar, Asken bland träd, Skydbladner (Odens fartyg) bland skiepp, Rägnbågen bland Broar, Brage bland Skalder, Habrog bland haf, Garm (Cerberus i helvite) bland hundar &c. (Edd. Myth. 35.). Orsaken til kiöld och Nordanwäder troddes komma af Jätten Hræ-Svelgur (Lik-sveljare), som sitter öfverst i Norr i en Örns liknelse, hviftandes sine wingar (Edd. Myth. 16.). Sommarens Fader kallades Sua-suder, Wintrens Wind-sualer, orolighetens Son (Edd. Myth. 17.). Bland Skaldernes eller Asarnes dikter war ock den, at Gudarne en gång giorde aftal med en Byggmästare om en oöfvervinnerlig Borgs eller Fästnings byggande: Byggmästarens lön skulle wara, at få Freya (Venus) til hustru och Sol och Måne til Lek-sällskap (Edd. Myth. 36.); men Thor märkte i det samma, at Byggmästaren war et bärgstroll och slog honom derför ihiäl. Byggmästarens häst Svadelfare war fader åt Odens Sleipner, v. supra. Om Byggmästarens löften, at för omaket få Sol och Måne, at leka med, äro många gamla Sagor i Norden, som alla häraf äro uprundne.

[1] Den Asiske Oden och hans bröder We och Wale (v. c. 4. §. 16.) troddes nu hafva skapat alting: När de slagit ihiäl Yme-Jätte, säger Edda (Myth. 6.), giorde de en stad rundt omkring werlden af hans ögonbryn, den de kallade Midgard (Atmosphæren, wår lufthimmel, i hvilken wi lefve), och af hans hiärna giorde de skyarne. Med menniskians skapelse gick det så til (Edd. Myth. 7.): Oden och hans bröder gingo utmed stranden och funno två träd, dem de togo up: Oden gaf dem lif och anda, Wile förnuft och rörelse, We utvärtes skapnad och alla sinnen. De gufvo dem kläder och namn: Mannen kallades Ask (Man-Ask, Men-iska,) och qvinnan Embla: de fingo bo i Midgard (öfver hela jordklotet), der de fortplantade wårt släkte. Äfven slika löjliga saker trodde man om liusets och mörkrets skapelse: Natten war en doter, säger Edda (Myth. 8.) af Nori-Jätte i Jätteland: hon war svartlagd och blef gift med Nagelfare, med hvilken hon hade sonen Audur: sen fick hon Anar, sidst Delling, som war af Asa- eller Gudasläkt: de aflade Sonen Dag, som var hwitlagd och bråddes på fädernet: då tog Alfader (den Högste) Modren och Sonen, Natt och Dag, satte dem på himmelen och gaf dem hvar sin Enbetes-wagn med hvar sin häst före, at köra hvar sin gång kring om himmelen: Nattens häst kallades Hrimfaxe (med frusna maan), som hvar morgon sades dagga jorden med dropparne ur munnen: Dagens hette Skinfaxe (med liusa maan), af hvars maan luft och jord sades lysa: Sol och Måne troddes ock wara körande (Edd. Mythol. 9.): de hade til kuskar två Syskon, Mundilfares Son och Doter, som ock hette Sol och Måne: Solens hästar kallades Alsvider och Arvaker (cfr. Ovid. Metam. L. 2. fab. 1.), som troddes hafva pustar under buken, at kyla sig med, kallade Iskåi: Bil och Hiuke, Widsins barn, uptagne af jorden, troddes bo i Månen och bära på sina axlar en Så, kallad Sægur, med en stång, kallad Simul: hvad det betydde, wet jag ej; men ännu fins den meningen bland wår Almoge. Solen och Månen mentes skynda sit lopp för det at tvenne ulfvar jaga dem: Ulfvarne kallades Skoll och Hale, en Troll-Jätte Hrödvitnis barn, som sades bo öster om Midgard i Järn-widie-skog (Edd. Myth. 10.): Samme Jättes Son Månegarn mentes wilja äta up alla menniskior, som dogo, och äfven sielfve Månen, sprängandes himmel och luft med blod: deraf trodde man förmörkelser och orcaner förorsakas. Til detta löjliga Skapelse-wärk hörde ock det, at af matkarne, som woro i Yme-Jättes kött, troddes Gudarne hafva giort de svarte Dvärgar, som bo i jorden och i stenar, af hvilka Modsogner och Durin höllos för de förnämste (Edd. Myth. 13.). Skalderne afbildade den Alsmäktige En-ögd: Orsaken dertil war den (Edd. Myth. 14.), at han en gång begärte dricka af Mimurs brunn under roten af det stora Asketrädet (v. §. 6. in not. &c.), hvilken gifver wishet; men Mimur nekade, til dess Alfader måtte sättia sit ena öga i pant: det wille säja, at Gud ej ser, utan på et enda sätt. Under samma Asketräds rot mentes ock wara en helig brunn (Urdar-brunn: Evigheten eller Tidernes källa), bredevid Gudarnas Domstol, dit de rida på Bi-frosts bro (Regnbågen): Oden troddes rida dit, liksom annorstäds, på sin häst Sleipner, som hade otta fötter, hvilket skulle betyda Snabbhet: liksom Oden mentes wara ypperst bland Gudar, så mentes Sleipner wara bland hästar, Asken bland träd, Skydbladner (Odens fartyg) bland skiepp, Rägnbågen bland Broar, Brage bland Skalder, Habrog bland haf, Garm (Cerberus i helvite) bland hundar &c. (Edd. Myth. 35.). Orsaken til kiöld och Nordanwäder troddes komma af Jätten Hræ-Svelgur (Lik-sveljare), som sitter öfverst i Norr i en Örns liknelse, hviftandes sine wingar (Edd. Myth. 16.). Sommarens Fader kallades Sua-suder, Wintrens Wind-sualer, orolighetens Son (Edd. Myth. 17.). Bland Skaldernes eller Asarnes dikter war ock den, at Gudarne en gång giorde aftal med en Byggmästare om en oöfvervinnerlig Borgs eller Fästnings byggande: Byggmästarens lön skulle wara, at få Freya (Venus) til hustru och Sol och Måne til Lek-sällskap (Edd. Myth. 36.); men Thor märkte i det samma, at Byggmästaren war et bärgstroll och slog honom derför ihiäl. Byggmästarens häst Svadelfare war fader åt Odens Sleipner, v. supra. Om Byggmästarens löften, at för omaket få Sol och Måne, at leka med, äro många gamla Sagor i Norden, som alla häraf äro uprundne.

[1]