Den här sidan har korrekturlästs
mindre bry sig om Gudalärans ändemål, Fromhet, Rättvisa, Godhiärtighet, Lydna, Trohet, Flit och alla slika Dygder, än Offertiurar och Julelöften.
2. Sveriges Gudar hade nu begynt, at blifva alt för like menniskior: Ingen Skiönhet fans, som tyktes kunna för dem få wara i fred,[1] ingen svaghet, som icke på dem kunde falla, ingen ogerning, hvartil de skulle hållit sig för gode[2]: De ansågos nu
- ↑ cfr. Hist. Eigil. & Asm. per Salan. c. 8.
- ↑ En af Odens wackra gerningar war denna: Kunser, en witter Man (en, som wet alt), blef ihiälslagen, säger Edda (Myth. 60.), af dvärgarne Fialar och Galar: af hans blod, blandad med honung, giorde de en miöd af den kraft, at hvem, som deraf drack, blef Poët: En Jätte Suttung Gillings-son på Hvitborg, med sin wackra doter Gunlög tog miöden från dvärgarne och förwarade den i et bärg; men då hade Oden sig framme: han skapade sig til en orm och stal sig in til Gunlög: det war ej nog, at han tilbrakte tre nätter i hennes säng, utan han drack ock ut all miöden: derpå flög han bort i en Örns liknelse: Suttung flög efter i samma skapnad; men hinde ej Oden förän i Asgard, sedan denne Gud redan hint utspruta miöden i et kar: det som gick genom näbben, war af rätta slaget; men det andra blef de släte Poëters dryck (Edd. Myth. 61. 62.). Thor war ej mindre benägen til älskog, än Oden: I diupaste Norden och Norr om Ishafvet (Elivoga) röfvade han en wacker flicka, som hetter Orvandel: kölden war så stark, at en Tå frös af hans fot; men til åminnelse af sin wackra gerning satte han Tåen på himmelen med sin Skiönas namn (Edd. Myth. 56.), så at en stierna blef af de gamle kallad Orvandels Tå. Frey, Guden öfver åhrswäxt, wäderlek och lycka i siötåg, hade en likså kär natur: då han en gång dristat sig stiga up i Odens thron (Hlidskialf), at se öfver all werlden, fick han ock se Gerder Gymis doter den fagra (af Rimthusse-ätt eller af det folk, som förut bodde i landet); han blef då dödeligen kär, och til straff, at han satt sig i Odens säte, miste han mål och lynne: Niord (wäder- och watn-Guden) bad Skyrner (Skogs-Guden) utleta oförmärkt hvad Frey feltes: det giorde han och fick wetat: Skyrner friade för Frey til den wackra Gerder och fick ja: Bröllopet stod 9 nätter derefter på Barö. (Edd. Myth. 32.). Freyr tilstod sen, at under hans kärlek war honom en natt lång, längre den andra, huru skulle han utstådt den tredie &c. Frey gaf Skyrner sit svärd, då han for åstad at fria för honom: deraf kommer, at han är wapnlös, då de andra Gudar kriga, hvilket kommer honom illa til pass (Edd. L. c.). Jätten Thiasse, som i en Örns liknelse röfvat bort Idun (v. supr. c. 5. §. 5. in not.) och blef dräpen af Gudarne, då han åter förförde sig på dem i Asgard, fick dock af dem den ähran, at hans ögon sattes på himmelen och blefvo stiernor (Edd. Mythol. 51. 52.); ty när hans doter Skade kom at hämnas sin Faders dråp, blef Guden Niord kär i henne och gifte sig med henne: nu til at bilägga alt, fick den döde Thiasse, som hollits för et Troll och en röfvare, likväl en art af Gudomlighet (Edd. Myth. 53.). Loke (Mercurius), när han gick och wandrade med Oden och Hanir på jorden, giorde et dråp med wåda: han slog ihiäl en Utter med en sten och wiste ej, at det war bonden Hreidmars son, som war förtrollad: Gudarne gufvo böter för gossen, så mycket guld, som gick i Utterskinnet (Edd. Myth. 69.): til betalnings-hielp råffade Loke en guldring från dvergen Andvare, hvilken i harm gaf ringen den arten, at han skulle blifva dens bane, som bar honom (Edd. Myth. 70.). Sådana hederliga gerningar tillades nu Gudarne, alt efter som Gudaläran blef förwärrad.
