Den, som i Nordiska Historien inblandat de mäste Dikter och mäst förledt dess anteknare, har warit Saxo Grammaticus, som lefde i tolfte Seculo och war en KyrkoPerson i Lund i Skåne, under Ärke-Biskop Absalon Hvide[1]: Hans willfarelser hafva intagit wår Historia i femhundrade åhr och ännu är han icke aldeles från dem befriad. Johannes Magnus Göthus, hvilken liksom hans Broder Olaus wek från Ärke-Biskops-Stolen i Upsala för Evangeliska Läran, har i Svenska Historien giordt mycken willerwalla: Han har hopsatt oss en widlyftig Konunga-Längd, som ingen förnuftig Fornälskare kan widkännas: Man skulle tro, at han räknat på någon gammal Tartarisk underrättelse; ty när man läser den Historia, som är författad af Abulgasi, en Mongolisk Chan af Zingis Släkt, som regerat öfver Chivinsky öster om Caspiska hafvet från A. 1643. finner man ganska mycken likhet emellan dess gamle Regenter och Johannis Magni[2], hvilken således ur samma diup tycks hafva hämtat sit grummel och ej annat giordt, än förbydt namnen.
Af slika moln har Nordiske Parnassen warit högdt intil wåra tider, då en och annan witter Man änteligen uptändt altför nödiga Lius. Bland sådana bör jag i synnerhet nämna framledne
