Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

betaltes, liksom Skatten til Konungen, i wahror och boskap[1], emedan penningar ej ännu woro i bruk[2]. Stundom lät Konungen bränna den brotsliges hus, om han war bofast, et eller flera, alt efter brottets storlek[3]. Den, som slagit en annan ihiäl, fick wäl mäst lösa sig med böter; men då skulle icke allenast mandråparen sielf först betala sin del, utan ock en lika del hans Fäderne- och trediedelen hans Möderne-fränder[4], särdeles då han sielf til böterne war oförmögen[5], hvilket kallades Ättebot[6], det är då Släkt bötte til Släkt[7]. Dessutan betaltes alla böter til treskiptis eller i tre delar, en til Konungen, en til Häradet och en til Målsäganden[8]. En sådan lika del i böter eller annan utskyld eller Lott i löst eller fast kallades en Sal[9], hvaraf et förläningsgods, som af enskylte ej kunnat innehafvas utan mot wiss åhrlig afgift til Öfverheten, är i gamla Tyskland kalladt et Sali-land[10], hvilket gifvit den så länge omtvistade Saliske Lagen[11] sit

  1. ↑ Stiernhök de Jur. Sv. & Goth. Vet. p. m. 131. cfr. Tacit. de Germ. c. 12. p. m. 78.
  2. ↑ I de äldste tider brukades wäl undertiden at pålägga den brottslige gåtor, dem han antingen skulle framställa eller uplösa, och blef han fri, om ingen deruti kunde öfwerwinna honom (Verel. ad Herv. p. 138.); men det skiedde ej, utan då man war mohn om personen eller då Domare och part woro nästan lika starke.
  3. ↑ Stiernhök L. c.
  4. ↑ Gl. Skåne-Lag. L. 6. §. 1. &. Vet. L. L. Sv.
  5. ↑ cfr. L. L. Salic. Tit. 61.
  6. ↑ I Engelske Lagen äro desse Ätteböter kallade Sangield, (af Sanguis, blod) eller Blodsgield.
  7. ↑ cfr. Danske Lag. & Stiernhök de J. Sv. Vet. p. 351.
  8. ↑ Stiernhök de J. Sv. Vet. L. 1. c. 5. cfr. Tacit. de Mor. Germ. ap. Loccen. Antiq. Sveog. L. 2. c. 7.
  9. ↑ Gl. Skåne-Lag. L. 6. it. Hadorf. in ind. voc. Antiq. L. L. Scan. & Andr. Sunen. in paraphr. ad Leg. Scan. L. 5. c. 21. ap. S. Bring. in Mon. Scan. Lund. 1744.
  10. ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. T. 3. p. 253. Broyer. ann. Trevir. L. 9. p. 92. &. Eccard. not. ad h. L. Carol. Degrassat. Carcasson. P. 1. Regal. Franc. c. 17. it. Joan Perald. in privil. Libr. ap. B. G. Struv. Corp. Hist. Germ. Period. 3. de Germ. sub. Franc. p. 95. &. seq.
  11. ↑ Philippe de Valois, Konung i Frankrike, påstod mot Edvard, Konung i Engeland, som af sit möderne giorde fordran på Franske Thronen, at Saliske Lagen utslöt honom, som ingen annan rätt hade, än sin Moders: det är sant, at Saliske Lagens 62. Tit. 6. §. säger: Hvad angår Sali-land, så har qvinnan ingen del i arfvet, utan går alt til de Manlige (cfr. Le P. Daniel Hist. de Fr. T. 1. p. 7.), hvilket ock är det enda rum af alla Saliske Lagens 71 Artiklar, som talar om dylika saker; men et Sali-land är icke et Konunga-rike: Dessa ord äro endast skrifne för enskylt folk eller dem, som af Kronan hade förläning, hvilken ock naturligtwis ej kan delas i arf bland döttrar och flera barn: Genom slutsatsen från mindre til större, från enskylt til almänt, kunde dock K. Philippe hermed bestyrka sin talan: K. Edvard wisade deremot, at Östgötske Konungarne i Italien hade samma Saliske Lag i sin Arfs-rätt; men at den dock ej utslöt Konunga-Dötrarnes manlige Arfvingar. v. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. T. 3. p. 265.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svea_Rikes_historia._Första_delen_1747.djvu/253&oldid=426574”