Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

De hade at säja öfver wissa Landsorter, som efter laglig eller Kungelig inrättning lågo under deras lydnad, hvaruti de i anseende til folket woro Enewäldige och i ansende til Öfverheten underdånige[1]; Men denna wärdighet war ej annat, än et högt ämbete, och således i gamla tider icke ärfvelig, som hon sedermera blifvit. Framdeles skall derom mer berätas och om nogare författningar, som dermed giordes, sedan de Scandiska Riken kommit til mer stadga och mognad.

22. Det är sant, at från första tider hafva de Svenske Öfverdomare och Konungar warit Enewålds-Herrar[2]; Men aldeles icke oinskränkte, utan Landsens Lagar fulkomligen undergifne[3]: Det är, de hafva haft en ganska stor myndighet tillika med sine Rådgifvare och Landsens Äldste, at wärkställa Lagen och vad som ländt til Rikets nytta och försvar; men deremot bundna händer til at giöra ondt, så at för dem ej warit rådeligt, at uppsätia sin wilja til Lag eller giöra den ringaste undersåte mot almän säkerhet förnär: Stundom hafva de wäl sådant tilbudit; Men sällan med lycka, som framdeles i Historien kommer til at omröras. De stego wäl genom arfsrätt efter fäder och fränder på thronen, hvarifrån ock icke Qvinliga könet war uteslutit[4]; Men

  1. Is. Perm. Olivecron. Diatribe de Dignit. Comit. Ups. 1706. it. G. R. Berch. Diss. de Baron. dignit. ap. Svec. Ups. A. 1728.
  2. Tacit. de Svion. c. 44.
  3. v. supr. §. 18. Tacit. de Germ. c. 8. p. m. 42. cfr. J. Wild. Lags-Hist. p. 58.
  4. Tacit. de Siton. c. 45.