Den här sidan har korrekturlästs
wäl stundom hafva gådt [1]; men dock mäst från wänster til höger. De sexton uråldriga, som brukades i dageligt tal och skrifvande, kallades Mål-runor[2], hvaraf de gamle betiente sig både till bref [3] sins e mellan och til andra antekningar, dem de skrefvo på träd [4], näfver, bark och skinn [5], liksom wi nu på papper. Wi hafve ännu en eller annan bok med Runor skrifven [6] äfven sedan första Christna tiden[7], då deras skapnad småningom ändrades och
- ↑ Verel. L. c. p. 20. cfr. C. Linnæi Ölands Beskr. p. 124.
- ↑ Verel. L. c. p. 26. &c.
- ↑ Renhielm in not. ad Torst. p. 35. anförer et gammalt Isländskt kärleksbref efter den tidens skrifsätt af sådant innehåll. Jag will hellre sofva i ditt sköte, Jungfru, än äga tre Indier med alla sina rikedomar.
- ↑ Tunna skifvor af Bok-träd woro tienligast, at skiära uti, och deraf har bok, (Liber) böcker, fådt namn (v. Worm. Fast. Dan. L. I. c. 7. p. 23.), liksom en balk, et skaldeqväde til de dödas åminnelse (v. Rolfs Sag. p. 38.) eller ett Capitel, af trä-balk, trä-stock, i hvilken Wisan eller Lagen inskars: Läro-Spån af Spån, tunt bräde, hvaruti ristades, och Tal (Numerus) eller Tälja, räkna, af Tälja, inskiära i träd eller karf-stock.
- ↑ Sax. Gram. L. 3. Gretla. c. 58. 61. ap. Renhielm in not. ad Torst. Wik. p. 35. Worm. Fast. Dan. L. I. c. 7. p. 23.
- ↑ Af böcker med Runor skrifne är ännu Hialmars Saga öfrig, som än förwaras i Kongl. Antiquitets Archivo (v. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. I. §. 14). Denna blef i förra Seculo af en händelse funnen af en Studerande i Upsala, wid namn Halpap, som uplade henne i en Disputation: omständigheterne af detta fynd hafva brakt åtskillige, at tvifla på dess riktighet; men wi lämne det opåtalt, så länge det ej strider emot gamla Historiens sanning.
- ↑ Et Fragmentum Runico-Papisticum feu Soliloquium Deiparæ Virginis, med Runor skrifvit, uplagt med öfversättning af Peringschöld fil. i Stockholm 1721, och hopsatt af en Munk i Kung Olof Skott-Konungs tid, bewisar liksom Hialmars Saga, at böcker warit skrifne med Runor. v. Act. Lit. Sv. Ups. Vol. I. Deraf ses ej allenast språkets renhet den tiden, utan ock Runornes skapnad inemot deras slut.
