Den här sidan har korrekturlästs
wördnad ansedd[1], utan ock lyckelig til at gifva landet ymnighet på alla dess nödtorfter[2]. Man kan ock til en stor del tilskrifva Handelen den Christna Lärans tidiga utsprickande i Norden, åtminstone at hon der i så lång tid war bekant, innan hon almänt blef wedertagen[3]. Guld, silfver och penningar til handelens idkande brukade wäl de gamle Svenske, som de fådt på främmande orter och som de kallade Liggande fä[4]; men icke af landsens egna stämplar förän i nionde eller tionde Seclerne[5], emedan Härnaden eller Siöröfveriet då först mer inskränktes genom Christna Läran och sättet således förföll, at så ofta taga mynt från andre för ingenting.
- ↑ cfr. West. L. 1. fl. 8. §. Ärfdab.
- ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 229. Breviar. Vit. S. Ansgar. per Örnh. cura Lambec. ad A. 831. cfr. Rimbert. 24. 16. &c.
- ↑ v. supr. c. 6. §. 27. cfr. Er. Benzell. Coll. H. P. c. 3. §. 1.
- ↑ Fä kallades all slags ägendom, emedan de äldste Fäder ej annat ägde än sit fä, fänad eller boskap: således är ock Pecunia kommit af Pecus. Fä-Sioder eller den rike Sioder hade altid gerna sine pungar fulle med penningar, utan tvifvel främmande mynt. v. Herauds Sag. c. 4. &c.
- ↑ Åtminstone är ännu icke äldre Svenskt mynt funnit eller mig bekant. Konsten at mynta penningar hafve wi fådt från Engeland och Tyskland; men de Länderne kunna ej heller så långt tilbaka räkna den wetenskapen: det wet man wisst, at i Taciti tid woro inge andre penningar i Tyskland, än dem man då och då kunde få från Rom, och i Cæsars tid brukades i Britanniska öyarne litet präglad koppar och järn-ringar eller bläck, som wägdes emellan folket. v. Cæsar de Bell. Gall. L. 5. c. 12. Det är icke trehundrade åhr sedan Pålska Riket fick sit egit mynt (cfr. Joh. Norn. diss. de Pecunia. Ups. 1711.) och det Ryska lär ej dermed gå så långt tilbaka.
