åhrswäxt; så yppades Freys död och långa bisättning för menigheten utan Freyas oro; ty de Svenske tänkte, at den goda tiden deraf hade kommit: De wille derföre ej bränna liket efter Odens Lag: de trodde, at Frey altid på det sättet kunde bland dem lefva och ådraga dem wälsignelse: Han dyrkades ock sedan i lång tid som werldenes Gud[1] och Freya efter sin död som Gudinna. Denna Freys begrafning i en stor hög war förste grunden til Högåldren[2], som sedan fölgde på Bränne-åldren: Läran blef wäl icke ändrad; men genom de ypperstes efterdömen tog Seden småningom öfverhand kring hela landet, som man framdeles får se.
5. Sedan Freya således, som sagt är, i tre åhr regerat, trädde Fiolmer, Filmer eller Waldemar, Yngue-Freys Son, til Thronen och Upsala-Öde[3] wid pass A. 233. Han är också kallad med sit Ätte-namn Ynguer och äfven Hialmster[4] eller med Hiälm bewäpnad, efter han i ungdomen med krig och siö-tåg giordt sig ryktbar både på Chunigårdska sidan i Östersiön och på Brettländska eller Skottska kusterne[5]. Denne Drott styrde wäl och lyckeligen sit rike, som under honom ägde fred och ymnig åhrswäxt[6]; men i synnerhet höll han god grannsämja med Frode den fredgode, som ännu regerade i Dannemark[7]. Af denna tids många dikter är wäl svårt, at utleta Sanningar; men så kan man dock finna, at Frode ingådt med Fiolmer någon fördelaktig afhandling, antingen om Sielfrådigheten eller om Skåne[8], hvartil Fiolmer
- ↑ Sturl. L. c. c. 13.
- ↑ v. supr. c. 6. §. 25. cfr. J. Wilde ad S. Puffend. c. 4. p. 115.
- ↑ Sturl. Yngl. S. c. 14.
- ↑ Peringsch. Ättart. Tab. 2. p. 9.
- ↑ cfr. Sched. Arii Polyh. & Hialmt. Sag. ap. Peringsch. L. c.
- ↑ Sturl. L. c. c. 14.
- ↑ v. supr. §. 3. in not.
- ↑ Saxo Grammaticus och andre berätta om denna afhandling mellan Fiolmer och Frode på et mycket gåtefullt sätt: Frode skall hafva besökt Fiolmer och upköpt et par starka trälinnor FENJU och MENJU, dem han satt wid en tung handqvarn, kallad GROTTA, som hade den underliga egenskap, at hon äfven söndermol hvad under arbetet söngs eller berättades, hvilket kallades GROTTESÅNG. Dessa trälinnor måste ouphörligen mala åt Frode guld och god tid, och fingo ej längre hvila, än Göken gol, hvaraf de blefvo så förtörnade, at de molo honom krig och olycka öfver hufvudet, så at han strax blef öfverfallen och dräpen af en Siö-Konung, som tog bort qvarnen och pigorne, dem han lät mala salt, til dess de i skiepsbrott förgingos, hvaraf Siön blef kallad SALT, EISTRA SALT (Östersiön) &c. cfr. J. Wilde ad S. Puffend. c. 5. p. 120. Det är svårt, at uttyda denna dikt: mig tyckes at Frode tilhandlat sig Skåne, der namnet ännu fins af Fenja-siön &c. och brukat det så på något sätt til sin nytta, at han skaffat sit land rikedomar: han kan antingen hafva inrättat qvarnar eller uptagit Malm-ådror (ty Menju betyder guld och skatter), hvaraf han haft winning, som giordt honom fiender, så at han blifvit ihielslagen och landet således Dannemark ifråntagit, liksom Fenjan och flera dess Siöar bortfly och blanda sig med Eistra-Salt eller Östersiön.
