giorde honom då åtskilliga Samvets-frågor angående sinen Fäders och Fränders anseende i andra werlden, hwarpå han fick lika obehageliga swar[1], som honom ej litet förbittrade; men när han sidst fick höra, at han sielf hos Gudarne war ansedd som Midgards-ormen[2], Synden eller Helvites-draken som troddes ligga på hafsbotnen kring hela jordklotet[3], blef han haf wrede helt rasande: Du wanskapelige Jätte[4], ropade han, skall ej öfverlefva min död, som du mig spår förut: stört dig genast ned til Midgards-ormen och låt oss försöka hvarannan. Derpå språng han i sin ifver öfver bord och Horder strax efter i siön, at antaga utmaningen och wisa sit förakt för lifvet, som war den tidens störste heder: Om de råkat hvarannan och slagits på siö-botnen, wet man ej; men ingen af dem kom
- ↑ När Ifvar frågade honom om sin Fader Halfdan Snelle, huru han war ansedd hos Gudarne, svarade Horder, at Halfdan war sin Son mycket olik: Han war som Baldur, Odens Son, den alle Gudar begråtit (v. Edd. P. 1. Mythol. 20. 43.). På den frågan, huru Rörik Slängering (Ifwars Måg) stod hos Gudarne, fick han det svaret, at Rörik war som Höner bland Asarne (Edd. Mythol. 26. 51. 68.), den räddaste; men dock sin Svärfader mycket widrig. Helge den Hvasse, om hvilken Ifvar ock frågade, liknades af Horder wid Heimdal bland Asarne (Edd. Mythol. 25.), som war mycket dåraktig; men dock ond på Ifvar. Af alt detta blef Ifvar förtörnad.
- ↑ v. supr. c. 5. § 5. in not.
- ↑ Edd. P. 1. Mythol. 27. 28.
- ↑ Detta war den tiden et stort skiällsord: Den Odenska Seden, at begabba ide gamle Jotnar, Jättar och Rim-Tussar, som bodde i Scandien innan Asarne ditkommo, war ännu ej utgången.
